Det finns ett ord som heter Vän. Vad är en vän egentligen? Vad är det för skillnad på en vän och en kompis?

Jag tror så här:

En kompis är någon man känner, kanske någon man festar med. Eller någon som går i samma klass. Men inte en person som man snackar om allt med, utan någon som man bara känner ytligt. Man blir alltid kompisar innan man kan bli vänner, någonstans måste man ju börja.

Men vad är en vän då?

Jag tror att en vän är en som man kan lita på i alla väder. Vad som än har hänt är vännen där och stöttar, kanske bara berättar att dom finns där. En vän är någon man kan berätta inprincip allt för. Som man litar på. Som inte springer och för det vidare till alla andra. "Vet du vad h*n sa?"

En vän ger lika mycket som den tar, eller ger mer än den tar. Men det är ingen som suger massa energi ur en.

Jag vill vara en vän, men också en kompis. Jag hoppas att jag är det.

Vet du vad jag tänkte på förut? Givetvis inte. Jag tänkte på hur jäkla falska människor är egentligen. Vi träffar en gammal skolkompis på bussen, ler och skrattar. Men egentligen vill vi bara därifrån. Bortbortbort. Vi vill inte sitta där och låtsas tycka att det är jätteintressant att höra att h*n ska ha idrott första timmen på måndag. Så ska vi sitta där och oja sig och tycka synd om och allt. Fast vi egentligen inte bryr sig alls. För vi snackar med en person som vi knappt känner. En person som vi inte har något gemensamt med, förutom att vi gick i samma klass i grundskolan en gång i tiden, och inte ens då umgicks vi med h*n.

Men ändå sitter vi där. Och ler och väntar på att hållplatsen ska komma snart. Så vi kan gå in och gömma oss i ett mörkt rum, för oss själva. Sitta där och lyssna på musik. Förlora oss in i den värld vi vill leva. Inte den världe vi lever.

Vet du vad jag tänkte på förut? Givetvis inte. Jag tänkte på hur jäkla falska människor är egentligen. Vi träffar en gammal skolkompis på bussen, ler och skrattar. Men egentligen vill vi bara därifrån. Bortbortbort. Men ändå så berättar vi att vi ska ha idrott första timmen på måndag. Och vi vet att den andre personen inte vill veta. Vi vill inte att personen ska sitta och oja sig och tycka synd om. För egentligen så tycker vi det är skönt att ha idrott den där timmen. Men så fort en person som vi bara känner lite ytligt hoppar på bussen och sätter sig brevid då börjar vi snacka om så ointressanta saker. Inte om något som kan rädda miljön, eller om hur dumt det är att vara otrogen, eller att vi faktiskt saknar grundskolan lite, eller att våran största dröm är att bli president i USA. För så fort vi känner oss lite otrygga så klistrar vi på det där "nejmen sitter du här, oj va trevligt, det var längesen" leendet som bara är fejkfejkfejk.

Vi behöver inte sätta oss brevid h*n bara för att vi har hejat på varann tre gånger, eller att vi gick i samma målarkurs som 8-åringar. Om vi inte vill. Men vill vi inte, varför inte bara heja och gå och sätta sig någon annanstans? Måste vi alltid förklara oss? Att "jag har så ont i huvudet, jag sätter mej här bak och försöker sova en stund, men vi kan ju prata nästa gång". Man får sätta sig någon annanstans ibland. Bättre det än att fejka. Fejka att det är sååå intressant att höra att du ska ha idrott första timmen på måndag. För det är det inte. Och det vet både du och jag.

Vi gör som man vill, vi behöver inte alltid vara landet "vett och etiketts" kung/drottning.